youdecide.blogg.se

Just nu är jag där. Vart tog den coola bruden vägen? Hon som älskar musik och konst? Hon som kämpar för rättvisa och jämställdhet? Hon som säger ifrån och står på sig? Hon som prioriterar familjen och kärlek? 

Den sista tiden har jag tappat allt det som gör mig till mig, känt som att livet hela tiden sviker oss och hugger oss i ryggen. Du kan vara världens snällaste och bästa eller kan du vara världens största skit, livet bryr sig inte. Livet hatar dig lika mycket ändå, vem du än är. Det är inte du som väljer vem som ska råka illa ut, om det är du eller din granne. I de fallen, när den känslan kommer så väljer jag att bli nonchalant och arg, istället för att bli ledsen och sårbar. Jag hatar på allt och känner att allt är meningslöst. "Varför vara en bra människa när allt man får är ingenting", "varför ska jag bry mig när ingen annan gör det". Det är inte sådan jag brukar vara men det är sådan jag blir. Jag blir så nonchalant att mitt enda svar till något som borde komma som en chock bara var "jaha". Jag känner att livet har förvirrat bort mig och jag vet inte vad som är viktigt längre. Hemska grejor fortsätter hända och det borde få mig att ta vara på livet mer men det får mig bara att börja undra. Vad är meningen med livet? Vad gör alla människor här när vi ändå inte för något bra med oss? Borde vi inte vara mer varsamma med varandra? Sluta hata på allt och alla? När dom tankarna har snurrat klart i huvudet återgår jag till den jag var innan, trots att jag är så medveten om verkligheten. Vi säger att vi ska ändra på oss men lets face it, människor ändras inte, vi kan inte ändras och vi kommer aldrig göra. Vi kommer fortsätta vara dåliga versioner av oss själva, dåliga, sura versioner som alltid tycker att någon annan är lite bättre eller har lyckats mer i livet. Vi kommer alltid önska en speciell person otrevliga grejor, för att vi gillar den lite mindre än alla andra och vi kommer alltid sukta efter någon annans liv eller vardag, hur lycklig du än är med ditt eget. 

Så, Jag ska försöka hitta mig själv igen, jag ska försöka komma ut ur mitt skal och bli den roliga, halvt positiva och kärleksfulla bitchen som jag är, som jag är född till att vara. Jag ska fokusera på dom positiva grejorna i livet och se allt från den positiva vinkeln. Jag ska komma bort från mitt mörka moln och börja fokusera. Sluta lägga energi på skit och hitta tillbaka till musiken och konsten. Komma bort från teknik och komma ut. Utmana mig själv och ta vara på varenda minut, för i nästan kan det vara försent. Vi ska alla dö en dag, och ska vi ändå dö så kan vi likaväl passa på att göra misstag, prova nya grejor, komma ut ur den bekväma zonen och verkligen utmana oss själv, en dag är allting försent. Att göra misstag och att vara ledsen är endast mänskligt, det är nog det jag måste lära mig. Nu är det fan dags för utmaningar. Jag måste känna att mitt liv har mening, jag måste få tillbaka den goa känslan när jag tänker på livet. Den känslan som får mig att känna mig som den viktigaste, coolaste, mest bad-assiga människan i min värld, den som kommer ändra världen en dag eller den som kommer övervinna allt, med lite felsteg och krokiga vägar. Jag måste känna mig trygg igen. Jag måste känna mig levande och lämna det tunga bakom mig, kanske släppa vissa grejor eller personer som tynger mig. Det är dags för en paus och att ta ett steg bakåt för att sedan kunna börja ta steg framåt, jag har stampat i min grop länge nog nu och det är dags att gå vidare och att börja älska livet igen. 

Håll höjd!